Vem behöver sömn?
Hon ligger nära, jättenära och jag känner att hon håller på att vakna. Hon trycker näsan mot min, klappar mig på kinden och gnyr, pappa… pappa… Jag svarar att pappa jobbar. Ett åhhhhh neeeeej ljuder ur hennes lilla mun. Vi har varit bortskämda de fyra senaste dagarna då han har jobbat hemma. Det har gjort oss gott. Framförallt så har det gjort extra gott för deras relation. Att sova både när pappa åker- och kommer hem från jobbet är inget som varken är eller har varit optimalt. Att han jobbat hemma har också gett mig en chans att sova ut. Problemet är att det inte spelar någon roll. Min kropp är trött, helt slut, men jag kan inte sova. Att Vilja står och plinkar på sitt piano utanför sovrummet, och att hon då och då kommer in och hoppar på mig, ropar på mig, eller bara springer runt i lägenheten och skriker av glädje är såklart inget som gör saken lättare. Hade jag legat helt ensam i en tyst, tom lägenhet så hade sömnen antagligen varit lika frånvarande ändå.