Stolt!
Jag tittar mig själv i spegeln och känner mig både nöjd och stolt. En vecka med Viktväktarna och vågen visar 3,2 kg minus. Just nu spelar inte siffrorna någon roll. På en vecka har jag fått in en ny rutin och pressat mig själv i situationer där jag förut antagligen hittat en ursäkt eller tusen anledningar till att slippa undan. Jag äter mat varje dag. Riktig mat, nyttig mat, bättre än vad jag någonsin har gjort. Jag planerar dagen innan hur jag ska fördela mina poäng för att inte behöva vara hungrig. Jag börjar morgonen med träningsappen 7min workout och avslutar dagen med 30 min på crosstrainern och ett kort yogapass. Det kanske inte är så mycket träning i era ögon, men att jag har tagit mig till gymmet fyra dagar i rad och dessutom tvingat mig själv att stå kvar på crosstrainern även fast jag egentligen tröttnat redan efter fem minuter. Läs tröttnat. Jag skulle säkert orka stå där minst en timme utan problem. Det är bara motivationen som saknas. Jag tröttnar så fruktansvärt fort, just för att jag tycker att det är så jävla tråkigt. Det är också därför jag tvingar mig dit, och jag tvingar mig att köra 30 min. Från och med i morgon ska jag öka med 10 minuter. Sakta men säkert bygger jag upp både tålamod & självförtroende. Nu hoppas jag bara att John Blund kan hitta tillbaka till mig. Tre veckor utan ordentlig sömn, är tre veckor för mycket.
Heja mig & heja er andra som också kämpar, oavsett vad ni kämpar med.
