Lyckan, kärleken och meningen med livet.
Hon blir mer och mer mammig för varje dag. Som att hon vet vad som komma skall. Som att hon förstår att inom en snar framtid kommer tiden i mitt knä och möjligheten att sova näsa mot näsa bli något begränsad. Jag vet att vi ”borde” träna på att få henne att sova i sin säng, och det gör vi ibland. Hon somnar fint i sin säng, men det slutar alltid med att hon hamnar i vår säng. Ibland är det fruktansvärt trångt och en skön natts sömn är långt borta. Men vissa nätter, de flesta nätter, då är det så otroligt mysigt. Vi turas om att vara den lilla skeden. Ni kan ju tänka er själva. Du vänder dig om i sängen, sjunker ner med huvudet i den mjuka kudden, drar upp täcket och så känner du en liten, liten arm som klämmer sig in mellan axlarna och hakan. Jag dör söthetsdöden av att sova bredvid henne vid såna tillfällen. Att det kan bli jobbigt sen är jag beredd på, men det skulle också kunna bli hur enkelt som helst. Det vet vi ju inte nu. Jag har haft så mycket ångest över hur det ska bli, hur jag ska klara allt, hur jag ska få allt att fungera. Men jag har insett att det inte finns något jag kan göra nu. För oavsett hur mycket vi förbereder oss på ett visst sätt så finns det inget som säger att det är på det sättet det kommer bli, eller att det är just det sättet som kommer fungera för oss. I stället har jag bestämt mig för att ta en dag i taget. Försöka vara lugn, lyssna på mig själv och på min lilla familj. Lyssna till hur vi känner och hur vi får det att fungera på bästa sätt. Vill jag ha tips och råd kommer jag absolut att be om det. Just nu är det bara jag som kan få mig själv att känna att jag är en bra mamma, att jag gör det jag gör bra, om jag får göra det på mitt sätt, på vårt sätt. För oavsett hur vi kommer hantera allt, oavsett hur det blir, så gör vi alltid vårt bästa för att vara de absolut bästa föräldrar som vi kan vara. Och det är just där min trygghet ligger, att kärleken och lyckan till min familj är gränslös.
För med kärlek kommer man hur långt som helst.
