#Nofilter

Igår eftermiddag tyckte jag att de där sammandragningarna jag hade kom lite väl ofta. De gjorde inte särskilt ont. Inte ont alls faktiskt, till en början. Men där vid fyra tiden tänkte jag att det var lika bra att börja klocka dem. Även fast jag antog att de bara var förvärkar. Ibland gick det tio minuter, fem, tjugo, två, tre... Väldigt osammanhängande. Jonas åkte och hämtade pizza som jag och lillasyster tryckte i oss medan han nattade Vilja. Värkarna avtog lite, så jag bestämde mig för att fortsätta röra på mig. Plockade ur diskmaskinen, plockade i diskmaskinen och snackade skit med lillasyster mellan värkarna. "Förvärkarna". Så tänkte jag att det kanske var lika bra att kolla vad det egentligen stod i den där mappen från BB. "Är du förstföderska ska du åka in när du har haft regelbundna värkar i... Och de kommer var 3-5 min. Omföderskor kan behöva komma in tidigare. 

Hmm tänkte jag. Ja de kommer ju ca var annan var tredje minut när jag rör på mig. Men de gör ju inte så ont. Det är ju hanterbart. Med Vilja ringde jag inte förlossningen förrän jag grät av smärta. Bestämde mig ändå för att ringa. Sköterskan tyckte att det lät precis som jag sa, att värkarna var hanterbara. Men eftersom att det gått ganska snabbt med Vilja. ( ca 6,5 timme från inskrivning till uttittning) så ville hon rådgöra med en kollega om jag ändå inte skulle komma in för kontroll. Hon fick inte tag i sin kollega, så vi fick komma in. Och det var ju tur.

När Vilja hade somnat kom Jonas ut i köket. Käkade lite pizza och började göra sig redo. Vi skyndade oss inte direkt. Hoppade in i bilen och de regelbundna värkarna avtog. Efter ca 10 min kom en ny värk. Säker på att få åka hem igen lämnade vi alla grejer i bilen och gick in. Jag blev uppkopplad och undersökt. Fick två värkar med ca 7 min mellanrum. Blev undersökt och var då öppen 4-5cm. Sköterskan han bara gå ut innan jag tryckte på larmet. Jag kunde inte hålla emot. Det tryckte på och det gjorde ont som fan. Jonas försökte få mig att andas lugnt och inte trycka på. Det är ju lätt att inte trycka på när det verkligen trycker på. Som att vara så jävla bajsbödig, sitta på en toalett men inte få bajsa. Jag tryckte på. Jag försökte hejda mig, men det gick inte, så jag tryckte på lite till. När sköterskan kom tillbaka nån minut senare så blev hon lika chockad som Jonas. Hon lyckades dock hålla panikskrattet borta. Jonas panikskratt började när sköterskan berättade att jag var öppen fem centimeter. Det var en bebis som ville ut och han tänkte inte låta mig vänta på nån bedövning. Det var bara att fortsätta trycka på. Mitt ansikte blev ett med lustgasmasken, och tillslut lyckades jag fokusera. Ut kom en pytteliten liten kille och han skrek och skrek. Helt perfekt! Ca 30 minuter från inskrivning till uttittning. Och jag fick ett litet skrubbsår in the vejayjay. Halleluja! 

Och nu ligger jag här på rum tio med eftervärkar, en knorrande mage, en klocka som tickar alldeles för högt och så två prinsar som sussar sött tillsammans i sängen bredvid. Jag önskar så att jag kunde sova. Och jag önskar så att Vilja låg och sussade på min arm. För jag saknar henne så mycket. Nu är jag tvåbarnsmor. Sån jävla sjuk känsla. En fantastisk, skrämmande och underbar känsla. Och jag är världens lyckligaste. 

Älskar er Jonas, Vilja och Louie. Min fina familj. Min fina tisdagsfamilj. ❤️ Yes, alla är vi födda på en tisdag. ☺️