Grammisgalan - Lyckligare nu.
Grammisalan är på tv och jag sitter hemma i soffan med en urdrucken tekopp, i en lägenhet som återigen är ostädad. För några år sedan fick jag vara en del av galan. Tre år i rad fick jag vara galasnygg, med blonda lockar, höga klackar och bara ben fick jag springa ut med statyetterna på scenen, grattiskramas med Lars Winnerbäck och snubbla i en trappa.
Första året minns jag knappt. Jag var artistvärdinna och tog hand om Lars Winnerbäck. Jag tog hand om andra artister också, men för mig var det så stort att jag fick ta hand om just honom. Jag blir ju sällan starstrucked, men Lasse han är stor.
Andra året var jag precis som tredje året scen- och prisvärdinna. Det var året då jag blev sminkad & stylad, skuttade runt på höga klackar & fick lämna över ett hederspris till Björn & Benny. Det var efter den galan som en ny relation lyckades öppna mina ögon, och fick en annan att ta slut. Och tack vare den kunde jag sväva på små rosa moln, på Grammisgalan ett år senare, även fast jag såg ut som en ciruksapa.
Sista året som jag var med så var det alltså cirkustema och jag var allt annat än galasnygg. I tyllkjol, korset och höga klackar sprang jag upp och på scenen för att lämna över grammisarna till prisutdelarna. När priset för årets hårdrock skulle delas ut snubblade jag till och skallade mig själv. Jag fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka. Det gjorde så jävla ont. Jag minns inte vem prisutdelaren var, men han skrattade gott när vi möttes i baren senare.
Hela galan gick jag bara och väntade på en enda sak. Killen som bara några veckor tidigare tagit mig med storm och fått allt annat att kännas oviktigt. Killen som fick mig att sväva på rosa moln.
I år är jag inte så blond. Jag springer inte runt på höga klackar. Jag är så långt ifrån galasnygg som man kan vara, men jag är så mycket lyckligare nu än vad jag någonsin varit förut. Och den killen som jag väntade på för fyra år sedan får mig fortfarande att sväva på rosa moln.
