#Nofilter

Ni vet hur vissa saker som man hör eller läser fastnar i huvudet, för att sedan kunna dyka upp lite när som helst och göra tankeverksamheten till ett helvete. Som när jag fick missfall och låttexten ”Allt är för bra nu” ekade om och om i mitt huvud. Jag kan fortfarande inte lyssna på den låten utan att tänka tillbaka på att det var just den textraden som gjorde att jag förstod att något var fel.

En annan sådan textrad som sitter fast i mitt huvud är ”Det är klart att jag hade bråttom, jag skulle ju inte stanna på jorden så länge.” Jag minns inte exakt vart jag läste den, och jag kan ha fel, men jag tror att det var en ung tjej som drabbats av cancer som skrev det när hon fått reda på att hon skulle dö.

Varje kväll när jag ska sova så ekar den där meningen i mitt huvud, och jag får för mig att anledningen till att Vilja är så mammig, andeldningen till att hon vill vara så nära mig, att hon alltid vill sova på min arm, att jag alltid ska bära runt på henne, att jag aldrig vill vara utan henne är för att vi måste ta vara på den tiden vi har, att jag inte alltid kommer att finnas där för henne, att tiden kommer ta slut fortare för oss.

När Vilja föddes hade jag sådan extrem dödsångest. Jag var rädd för att hon skulle dö, att jag skulle dö, rädd för att Jonas skulle dö. Jag minns inte hur lång tid det höll i sig, men jag minns att det blev lättare. Jag antar att dödsångesten blir värre nu när man är i slutet av en graviditet och dessutom redan har en guldklimp som är mer värdefull än allt annat i hela världen.  Det finns ju liksom inget annat som betyder något i jämförelse. Och bara tanken på att förlora det dyraste man har, eller att inte få chansen att vara en del av den personens liv är fruktansvärd.  Den tär på än, inifrån och ut. Det finns ingen fysisk smärta som kan jämföras med det.
Jag önskar att det bara gick att stänga av, logga ut.