Det ska bara klick.
Jag hade inte hört ljudet förut, men jag hade läst om det. Klicket. Så när jag gick mot toaletten och plötsligt hörde hur något klickade till i mig så var min första tanke att det där var klicket. Jag satte mig på toaletten, kissade, torkade mig, sedan reste jag mig. Kroppen hade inte fattat att jag hade kissat klart, den fortsätte att kissa.
Det var klicket, vattnet hade gått. Det var så det började den där tidiga måndagsmorgonen i nov 2012.
Ultraljudet säger att det nu är 30 dagar kvar. 30 dagar är ganska långt tid när man lyssnar efter klicket varenda gång man går upp och kissar på nätterna. Jag är väl medveten om att det inte behöver starta med ett klick den här gången. Och även fast jag är ganska säker på att han inte kommer att stanna kvar i magen i 30 dagar till så vill jag ändå inte att han ska komma ut riktigt än. Så jag förstår inte varför jag inte bara kan sluta tänka på det där jäkla klicket. Kanske för att det börjar bli riktigt tungt nu.
Jag är tung i kroppen, tung i huvudet. Tröttheten ska vi inte ens prata om. Det är jobbigt att sitta upp, det är jobbigt att stå, det är jobbigt att… ja ni fattar. Jag börjar bli riktigt jävla less på att vara gravid nu. Jag vill hoppa 15 dagar framåt så att jag kan börja önska att han ska komma ut på riktigt.
Och när jag ändå håller på att önska så slänger jag in en önskan om massage, lite god sömn och att vi ska lyckas bestämma oss för vilket namn vi ska välja…