Tisdagsbarn.
Så tittade han äntligen ut, med stora mörka ögon en stor mörk kalufs på huvudet. Sådär obehagligt mycket hår, lika strävt som på en häst. Och även fast hans långa hår dolde stora delar av hans lilla ansikte så gick det inte att undkomma att han inte var särskilt söt. Men det fanns inte så mycket vi kunde göra åt det. Huvudsaken var ju att alla var på plats under förlossningen. Till och med Amy Diamond. Även fast hon mest red runt på sin häst i vårt vardagsrum. Hon kunde få sin häst att ställa sig på bakbenen och snurra runt varv efter varv, medan vi andra bara red runt i en ring och avundsjukt tittade på henne.
Efter några timmar kom jag på att det inte var någon som hade plockat ut moderkakan. Paniken! Den ska ju ut inom en timme, det hade jag ju läst. I panik ringde jag till 1177 med hjälp av en kartong. Men det var omöjligt att höra vad tanten på andra sidan linjen sa. Jag skrek åt henne att prata högre. Varför pratade hon inte högre när jag ringde om en sådan viktig sak? Efter ett tag gav jag upp och bestämde mig för att ringa förlossningen med mobilen i stället. Vad som hände sen har jag ingen aning om.
En vecka kvar. Jag har vilat, vilat, vilat, jag har dansat, staplat ved, gått raska promenader… osv. Men när jag minst anar det, då kommer han… Problemet är bara att jag anar det hela tiden, och inte alls. Jag kan inte, inte tänka på det. Det är omöjligt. Magen är i vägen hela tiden. Jag kan inte sova, jag kissar en gång i timmen, minst. Jag är jättehungrig eller svinmätt hela tiden, och trött, så jävla trött. Och så fort jag gör något där vattnet skulle kunna gå, så tänker jag, Oj, nu gick vattnet. Lämnar på förskolan, OJ, nu gick vattnet. Böjer mig framåt, OJ nu gick vattnet. Dansar Lollo och Bernie-dansen, OJ nu gick vattnet. Står i kassan på Coop, OJ nu gick vattnet. Men vattnet går inte. För jag tänker att vattnet ska gå hela tiden, för det gjorde det med Vilja. Utan att jag ens tänkte att det var så det skulle gå till, så gick vattnet. Men då hade jag inte en aning om hur det skulle kunna börja. Jag blev jätteförvånad. Och jag skulle bli lika förvånad nu. Men hur slutar jag tänka på det?
Om två timmar ska jag till barnmorskan. När detta besök var inbokat med Vilja, då gick vattnet. Så jag behövde inte besöka henne mer. Besöka barnmorskan… Oj nu gick vattnet… Men nej, jag tvivlar på det. Jag kommer gå dit. Jag kommer säga att jag mår bra, men att jag är trött och att jag inte vet hur jag ska överleva att eventuellt behöva gå över tiden. Hon kommer säga att hon förstår, men vad ska man göra. Det är ju bara att stå ut. Så kommer vi boka in en ny tid nästa vecka. Och jag är fanimej säker på att jag kommer vara tvungen att gå dit då också. Men då kommer jag inte säga att jag mår bra, då kommer jag grina.