Första gången.
Nej mamma! Nej!!! Hon sätter båda händerna på mina bröst i protest. Louie får inte ammas. Jag gör mitt bästa för att inte börja gråta, och lyckas ganska bra. Tillslut lyckas jag övertala henne att han inte kommer att sluta skrika förrän han fått mat, och hon ger med sig.
Påklädningen går sådär. Jag får trycka ner henne i overallen och leka tittut med fötterna för att få den att stanna på. När alla har kläder på sig tar jag den minsta på ena armen och den lite större på höften och tar mig ner för trapporna, och ut till garaget för att ta fram vagnen. Den lilla läggs i liggdelen utan protest, den lite större protesterar vilt över att behöva åka vagn. Den enda jacka jag kan ha, är den varmaste och vid det här laget rinner det svett längs ryggraden. En burk såpbubblor blir min räddning och vi lyckas komma iväg tillslut.
Väl framme vid förskolan håller barnen på att göra sig redo för att gå ut. Två av barnen står och trycker sina små näsor mot glasdörren samtidigt som jag försöker få på Vilja vantarna. Det ena barnet lipar och ropar något som jag inte riktigt hör. Vilja stirrar på dem och skriker NEJ! NEJ! NEJ! Det skär i hjärtat på mig och jag vill bara trycka ner henne i vagnen och gå hem igen. Efter en stund kommer hela gänget ut och en av pedagogerna stannar hos oss för att ta med sig Vilja. Tårarna fyller hennes ögon och jag får för andra gången den morgonen hålla tillbaka mina egna tårar. Jag vinkar och går därifrån. Jag har klarat det. Min första lämning tillsammans med lillebror.
Väl hemma har Louie sin vaknaste dag hittills. Jag slötittar på tv och han tuttmyser ifred.
Han somnar inte förrän det är dags att hämta storasyster.
När jag kommer in på förskolan möts jag av en glad Vilja som slänger sig i mina armar för att sedan snabbt försvinna igen. När hon kommer tillbaka igen har hon en av pedagogerna i handen och går direkt fram till vagnen för att visa upp sin lillebror, och för tredje gången får jag hålla mig från att börja gråta.
När vi kommer hem sover Louie och vi får egentid bara jag och Vilja. Vi hinner leka en stund innan Louie vaknar och får dagens skrikutbrott. Istället för att bli arg går Vilja och hämtar ipaden och sätter sig i soffan och tittar på film. När skrikpaniken har gått över hjälps vi åt att laga middag och hinner med att leka lite till innan Jonas kommer hem. Då har jag klarat även det. Att vara ensam hemma med två små barn som vill helt skilda saker. Att min första dag faktiskt blev hur bra som helst är jag väldigt tacksam över, och jag hoppas att det kommer fler sådana dagar, även om jag är förberedd på värre. ;)
Och i morgon är det en stor dag. Min lilla stora tjej, min älskade skruttunge, min fantastiska dotter fyller två år.