Nu blottar jag mig igen.
Att livet inte alltid är en dans på rosor är något som de flesta får uppleva någon eller några gånger i livet. Jag tror att det är nyttigt. Att inte ta allt för givet och inte glida genom livet på en räkmacka gör nog ofta mer gott, även om det just när skiten händer kan kännas hopplöst. Jag tror att motgångar får oss att växa som människor och lär oss att bli mer ödmjuka inför livet. Man lär sig att uppskatta det som är bra.
Det är lätt att tänka så när allt går som en dans, men när motgång efter motgång slår mig i ansiktet är det svårt att hålla humöret uppe. Speciellt när motgången oftast kommer efter att jag precis känt att livet nästan är helt perfekt. Som att någon vill visa att det inte finns något som är helt perfekt.
Ni som följt min blogg vet att jag varit dåligt på att blogga på sista tiden. Ni vet också att jag i januari i år fick ett missfall som gav hela familjen en fet spark i magen. Det var fruktansvärt jobbigt, men vi gick vidare. Snabbare än jag kunnat ana gick jag från att vara ledsen över att förlorat ett barn, till att känna att det nog var bättre att vänta. Vilja gick in i en jobbig period och att vara hemma med henne var extremt krävande vissa dagar. Så vips uteblev mensen och jag var gravid igen.
Givetvis blev hela familjen otroligt glada, men vi valde att inte berätta om graviditeten för någon. För min del var det mest för att vi ändå skulle åka bort och att det skulle bli lättare att bara låta tiden gå om ingen visste något.
Resan till USA blev 100 gånger värre än förra årets resa. Vi hann i princip bara komma dit när mitt illamående slog till. Dygnet runt gick jag runt med känslan av att jag hade magsjuka, fast utan att kräkas. Jag ville bara sova, Jonas jobbade hela tiden och Vilja ville bara ut och leka. Min kropp skrek av hemlängtan och längtan efter avlastning, men också av lycka. Att må så dåligt kunde bara betyda en sak. Det hände grejer i min kropp, bra grejer.
När vi kom hem berättade vi för min familj. Allt kändes helt perfekt tills måndagen förra veckan då jag helt utan förvarning möts av blod på pappret när jag går på toaletten. Mycket mer blod än vid min första blödning, från första missfallet. Precis som förra gången börjar jag blöda bara några dagar innan det är planerat att åka till Jonas familj i GBG för att berätta om tillskottet. Efter flera timmar i telefonkö och extremt dåligt bemötande av tanterna på olika vårdmottagningar runt om i Västmanland får vi till slut ett fint bemötande på akuten i Västerås, där vi också för första gången får se en helt perfekt liten växande bebis. Vi pustar ut, men jag har ändå svårt att släppa att det inte kan skita sig i alla fall. Som det gjorde sist.
Blödningen avtar samma dag och jag lugnar ner mig.
I måndags på vår bröllopsdag var vi på inskrivning hos vår fantastiska barnmorska och fick efter det göra ännu ett ultraljud. Lättnaden! Känslan över att allt var helt perfekt kom över mig och jag kände mig lycklig i hela kroppen. Idag går jag in i vecka 15 (14+0)
Att jag blev gravid igen så snabbt betydde att jag behövde lägga upp en bra plan för hur hösten skulle se ut. Vilja har plats på förskolan i aug och bebisen ska som det ser ut nu komma 11 nov. Min plan var att börja studera på distans nu i maj, och på så sätt kunna vara hemma med Vilja hela sommaren, samtidigt som hon inte skulle behöva gå heltid på förskolan. Allt var fixat och klart. Skolan hade sagt att alla fick gå utbildningen och CSN hade godkänt min ansökan. Så kom kallduschen igår. Hårt tryck på utbildningen. Så jag fick ingen plats då jag redan har en utbildning. Jag tryckte tillbaka gråten och ringde komvux i Sthlm och berättade att jag blivit lovad att gå utbildningen, men att det blivit knas nu när så många tydligen hade sökt. Hon svarar mig att det inte är därför, utan för att kommunen inte längre betalar utbildningen för dig som vill byta yrke.
Att det inte står om det någonstans när man skickar in sin ansökan, eller på deras sida i huvud taget gör mig galen. Hade jag vetat det från början hade jag gjort upp en extraplan för vad jag skulle göra om jag inte kom in. Jag vill så gärna bara vara så fruktansvärt jävla glad över att jag har ett nytt litet mirakel i magen. Och det är jag såklart, men paniken jag har just nu är obeskrivlig. Sommaren klarar vi. Jag har föräldradagar kvar.
Men vem fan ska vilja anställa en höggravid kvinna i tre månader i höst?
Det är lätt att tänka så när allt går som en dans, men när motgång efter motgång slår mig i ansiktet är det svårt att hålla humöret uppe. Speciellt när motgången oftast kommer efter att jag precis känt att livet nästan är helt perfekt. Som att någon vill visa att det inte finns något som är helt perfekt.
Ni som följt min blogg vet att jag varit dåligt på att blogga på sista tiden. Ni vet också att jag i januari i år fick ett missfall som gav hela familjen en fet spark i magen. Det var fruktansvärt jobbigt, men vi gick vidare. Snabbare än jag kunnat ana gick jag från att vara ledsen över att förlorat ett barn, till att känna att det nog var bättre att vänta. Vilja gick in i en jobbig period och att vara hemma med henne var extremt krävande vissa dagar. Så vips uteblev mensen och jag var gravid igen.
Givetvis blev hela familjen otroligt glada, men vi valde att inte berätta om graviditeten för någon. För min del var det mest för att vi ändå skulle åka bort och att det skulle bli lättare att bara låta tiden gå om ingen visste något.
Resan till USA blev 100 gånger värre än förra årets resa. Vi hann i princip bara komma dit när mitt illamående slog till. Dygnet runt gick jag runt med känslan av att jag hade magsjuka, fast utan att kräkas. Jag ville bara sova, Jonas jobbade hela tiden och Vilja ville bara ut och leka. Min kropp skrek av hemlängtan och längtan efter avlastning, men också av lycka. Att må så dåligt kunde bara betyda en sak. Det hände grejer i min kropp, bra grejer.
När vi kom hem berättade vi för min familj. Allt kändes helt perfekt tills måndagen förra veckan då jag helt utan förvarning möts av blod på pappret när jag går på toaletten. Mycket mer blod än vid min första blödning, från första missfallet. Precis som förra gången börjar jag blöda bara några dagar innan det är planerat att åka till Jonas familj i GBG för att berätta om tillskottet. Efter flera timmar i telefonkö och extremt dåligt bemötande av tanterna på olika vårdmottagningar runt om i Västmanland får vi till slut ett fint bemötande på akuten i Västerås, där vi också för första gången får se en helt perfekt liten växande bebis. Vi pustar ut, men jag har ändå svårt att släppa att det inte kan skita sig i alla fall. Som det gjorde sist.
Blödningen avtar samma dag och jag lugnar ner mig.
I måndags på vår bröllopsdag var vi på inskrivning hos vår fantastiska barnmorska och fick efter det göra ännu ett ultraljud. Lättnaden! Känslan över att allt var helt perfekt kom över mig och jag kände mig lycklig i hela kroppen. Idag går jag in i vecka 15 (14+0)
Att jag blev gravid igen så snabbt betydde att jag behövde lägga upp en bra plan för hur hösten skulle se ut. Vilja har plats på förskolan i aug och bebisen ska som det ser ut nu komma 11 nov. Min plan var att börja studera på distans nu i maj, och på så sätt kunna vara hemma med Vilja hela sommaren, samtidigt som hon inte skulle behöva gå heltid på förskolan. Allt var fixat och klart. Skolan hade sagt att alla fick gå utbildningen och CSN hade godkänt min ansökan. Så kom kallduschen igår. Hårt tryck på utbildningen. Så jag fick ingen plats då jag redan har en utbildning. Jag tryckte tillbaka gråten och ringde komvux i Sthlm och berättade att jag blivit lovad att gå utbildningen, men att det blivit knas nu när så många tydligen hade sökt. Hon svarar mig att det inte är därför, utan för att kommunen inte längre betalar utbildningen för dig som vill byta yrke.
Att det inte står om det någonstans när man skickar in sin ansökan, eller på deras sida i huvud taget gör mig galen. Hade jag vetat det från början hade jag gjort upp en extraplan för vad jag skulle göra om jag inte kom in. Jag vill så gärna bara vara så fruktansvärt jävla glad över att jag har ett nytt litet mirakel i magen. Och det är jag såklart, men paniken jag har just nu är obeskrivlig. Sommaren klarar vi. Jag har föräldradagar kvar.
Men vem fan ska vilja anställa en höggravid kvinna i tre månader i höst?
skriven
Det löser ni! SHIT vad stort! Grattis till en ny familjemedlem!