#Nofilter

Dagarna går fortfarande i ett, och när jag försöker tänka hur länge vi har varit hemma nu så blir det totalt blankt i skallen. Om jag inte verkligen försöker tänka ordentligt så har jag ingen koll på varken dag eller tid. Mobilen ligger oftast någonstans där jag inte minns att jag har lagt den, och jag letar inte heller efter den. Datorn är oftast ihopfälld, och även den undanlagd på något ställe som jag oftast inte minns. Ipaden är den som oftast är synlig, även om det också är väldigt sällan. Och när den väl är framme så hörs små röster tillhörande Viljas favoriter Puh, Nasse och Tiger. Jonas har haft telefonen klistrad mot örat konstant i sju veckor, så nu njuter hela familjen av att inte behöva vara tillgängliga för omvärlden dygnet runt.

 

Nu har jag i alla fall kommit fram till att det är söndag kväll, vilket betyder att vi alltså åkte hem för en vecka sen. Resan var fruktansvärt jobbig och jag har fortfarande lock för ena örat. Jetlagen blev extra påtaglig i år, men nu har vi börjat ta oss ur den. Att hela familjen blev småsjuka precis innan vi skulle åka hem, att hela familjen blev åksjuka på väg till planet, att Vilja skrek som en gris i tre timmar innan hon till slut somnade, att det inte gick att sova på planet för att det gjorde så sjukt ont i näsa och hals, att maten smakade skit och att flygvärdinnan var sjukt otrevlig, det har vi nästan glömt nu. För när vi landande på svensk mark, fick andas svensk luft och krypa ner i en varm skön säng hemma hos mina föräldrar så kunde vi inte känna annat en tacksamhet, även fast vädret som vi sett fram emot plötsligt blev till vinter igen och hela familjen fortfarande är halvt totaldäckade i en förkylning.

 

Årets L.A-resa var sjukt jobbig på grund av en massa olika anledningar. Även om staden i sig är härlig så tänker jag aldrig mer åka dit om det inte är så att hela familjen kan svara SEMESTER när den amerikanska passkontrollen undrar varför vi kommit dit.