#Nofilter

Det är när inget blir som vi tänkt oss och vi ändå lyckas göra något bra av det hela utan sura miner, så jag älskar min familj lite mer än vanligt. Jag borde egentligen säga att jag älskar mig själv lite mer än vanligt, eftersom att det alltid är jag som har svårt att hålla humöret uppe när saker och ting skiter sig. Jag antar att jag börjar lära mig att inte ställa för höga krav, och i stället njuta av det som är här och nu. Livet som småbarnsförälder med en unge på jäsning gör liksom att saker och ting väldigt ofta inte blir som man tänkt sig. Men det brukar bli ganska så bra ändå.

Årets midsommarfirande var oplanerat fram tills kvällen innan. Sedan bestämde vi oss för att det skulle bli en dag på Skansen tillsammans med 25000 andra människor. På morgonen insåg vi att vädret inte var det bästa, men vi packade vår picknick i lugn och ro och begav oss iväg ut mod Djurgården.

Att det skulle vara mycket folk det visste vi, men att kön fortfarande skulle vara så fruktansvärt lång vid den tiden vi kom dit hade vi ingen aning om. Vilja som precis hade somnat skulle antagligen hunnit sova en middagslur på tre timmar och vi hade nog ändå inte kommit fram till kassorna när hon vaknade.

Vi funderade inte ens, utan fortsatte i stället rakt fram, förbi de enorma köerna. När vi kom fram till vattnen slog vi oss ner på picknickfilten och blev genast kompisar med ett gäng hungriga andbebisar. Givetvis hade vi glömt både tallrikar och en del av picknicken. Men även fast det blåste kalla vindar så kändes allt helt perfekt. 

På väg tillbaka tänkte vi stanna till vid det mysiga cafét och värma oss med nygräddade våfflor och varmt te. Det var bara det att cafét bestämt sig för att stänga två timmar tidigare. Så vi fick nöja oss med doften av våfflor. Precis intill cafét låg en äng full med prästkragar och Vilja blev helt lyrisk. Hon sprang runt och plockade blommor och skrek av förtjusning. Så från att vara ett helt okej midsommarfirande gick det till att vara ett av mina absolut bästa. Vilja var så lycklig där hon sprang runt i blomsterhavet. Så vad gjorde det att benen inte var bara, kön till Skansen var för lång och kalla vindar kylde våra kroppar. Vår dotter var lycklig och det var allt solsken vi behövde.