98% Skrik 100% dåligt samvete.

Det är svårt för en tvååring att förstå att mamma inte kan komma nu, för mamma måste ge lillebror mat, mamma måste byta blöja på lillebror, mamma måste bära lillebror. För om mamma bär lillebror så kanske han slutar skrika, i bästa fall somnar han, och då kan mamma leka en stund. Tills han vaknar och börjar skrika igen.

Det dåliga samvetet tär på mig och tårarna sprutar så fort jag tänker på att det hela tiden känns som ett val mellan dem. Jag kan inte vara på två ställen samtidigt. Jag kan inte amma den lilla och samtidigt gå in till den stora när hon ropar på mig i sömnen. Jag kan inte ha den stora i knät samtidigt som jag bär på den lilla för att han ska sluta skrika.
Jag har aldrig känt mig så otillräcklig i hela mitt liv. Mitt hjärta går sönder när jag inte kan finnas där på det sättet som jag skulle vilja.

Jag har så mycket känslor i mig som det är svårt att sätta ord på. Allt känns bara som ett enda stort känslokaous. Kanske hade allt varit lättare om den lilla inte skrek 98% av sin vakna tid, och om det fanns tid för en liten paus ibland. En liten stund att hämta andan. Men det finns väl inte det när man har barn. Känslorna är utanpå och varje minut som inte spenderas med barnen används till att fundera på vad man gjort för fel och vad man kan göra bättre. Det blir lättare, det vet jag. Men just nu är det skit.
1 Anonym:

skriven

Jag har också ett känslokaos, trots att jag bara har en, som dessutom är väldigt snäll. Önskar jag kunde hjälpa på nått sätt

Svar: Känslokaoset är nog lika jobbigt oavsett hur många barn man har. Alla har vi våra känsliga punkter som vi tampas med. Kom ihåg att dina är lika viktiga som mina. ❤️❤️❤️
Mikaela Bergström

2 Carro:

skriven

Kom ihåg att du är den bästa mamman dina barn kan ha och att det är en väldigt begränsad tid. Klart du kommer slitas mellan de två senare i livet också men det här är den mest extrema tiden. Du gör ditt bästa och det känner nog din dotter, även om hon önskar att du skulle vara med henne hela tiden. Du formulerar dig så bra och kanske du också uttrycker dig så till din dotter; att "du måste ge lillebror mat" och "du måste byta blöja" inte att lillebror måste få mat eller måste få ny blöja, då faller ingen skuld på honom. Jag var i precis samma sits i våras, med samma åldersskillnad ungefär, och man kan inte göra mer än sitt bästa. Och att försäkra den stora om hur mycket man vill vara med honom/henne och försöka få till korta stunder för bara det "stora" syskonet. Kämpa på, det blir lättare!!

Kommentera här: