#Nofilter

Inskolningen förra veckan gick över förväntan. Precis som första riktiga lämningen i fredags. När jag klev in på förskolan för att hämta min lilla tjej så var det ingen som ville följa med mig hem. Jag ser det som ett bra betyg. Att hon känner trygghet på förskolan ger mig trygghet, och jag är stolt över hela familjen som lyckats kämpa oss fram till att lämna henne med ett leende. Ni som känner mig vet att det tog väldigt lång tid innan jag ens kunde börja prata om förskolan. Det har varit en ångest som legat på mina axlar från den dagen hon föddes. Ångesten över att någon annan än jag ska ta hand om mitt barn. Ångesten över vad som kan hända när jag inte är där. Ångesten över att hon inte ska trivas, att fröknarna är elaka, att hon inte får några kompisar, ångest över precis allt. 
Att jag varit så medveten över min ångest har även gjort mig medveten om att jag måste göra något åt den för att inte föra över ångesten på mitt barn. Hela sommaren har vi pratat om förskolan. Vi har jublat och klappat händerna. Kollat in genom fönstren, lekt i parken där de brukar leka, och gjort allt vi kunnat för att allt prat kring förskolan bara ska vara positivt. Och det hjälpte. På kvällarna när jag nattar Vilja och säger att hon ska till förskolan i morgon så klappar hon sina små händer och säger hurra. Det gör mig varm i hjärtat. Varm och stolt.

Men...

 

Vi har haft tur. Förra veckan gick hur bra som helst, och jag hoppas och tror att även denna vecka kommer gå som en dans. Däremot har mammigheten & pappigheten blivit värre än någonsin. När Jonas åker till jobbet på morgonen så är det tårar. När jag går ut en stund och lämnar Vilja med sin moster så är det skrik och panik i en evighet. Det är som att hon behöver få utlopp för allt nytt som händer. Och jag är glad över att hon väljer att göra det hemma där hon känner en annan sorts trygghet. Och det är ju inte så konstigt att hon reagerar som hon gör, speciellt när man tänker på hur livet på sån kort tid har förändrats, och när man tänker på hur förra veckan såg ut. Inte bara var det förskolestart, jag låg inlagt på sjukhus, och så fort jag kom hem så var Jonas tvungen att åka till jobbet. Förra veckan varade i en evighet och det känns inte som att den är slut än. Just nu finns det inget jag längtar efter så mycket som en ledig dag tillsammans med hela familjen. En dag utan stress, en dag utan krav. En dag att bara vara, mysa och leka. En dag när Vilja får vara en hel dag med sina föräldrar utan att någon ska iväg någonstans. En dag utan hejdå.