#Nofilter

Det hugger till i hela ryggen, jag kan inte röra mig och jag vill bara skrika rakt ut. Jag känner igen smärtan. Den kommer som ett paket på posten varje gång jag ansträngt mig lite för mycket. Städat, lyft lådor, burit barn eller promenerat i något annat än gympaskor.

Vilja som är inne i en riktig mammaperiod sover numera på min arm på nätterna, och så fort jag vaknar och går upp för att kissa så bryter hon ihop. Så när jag väl lyckats flytta på henne och sätta mig upp i sängen tar jag med mig täcket och förflyttar mig till soffan. Tröttheten håller fortfarande ett fast grepp om hela min kropp och det känns svårare än vanligt att vakna till.

Jonas kommer upp och bestämmer sig för att ta med sig Vilja till minisats så att jag får vila i lugn och ro. Vila är verkligen något jag behöver just nu, men något som jag är väldigt dålig på. Men den här gången ska jag göra mitt bästa.

Mitt hår stinker av röken från kaffet vi eldade under gårdagens kräftskiva. Så jag tappar upp ett varmt bad, tänder ljus, lägger fram tidningar och förbereder telefonen för att fortsätta lyssna på Värvets intervju med Lars Winnerbäck. Jag ska bara kissa en sista gång innan jag hoppar ner i det skummande badkaret. Jag sätter mig ner och det riktigt hugger till i magen. Jag blöder.

Jag blir inte direkt orolig förrän jag tänker att jag faktiskt inte känt av någon aktivitet under morgonen. Ringer Jonas och berättar hur det ligger till, men ber honom att stanna kvar på Sats med Vilja.

Innan jag ringer förlossningen häller jag i mig stark saft och lägger mig i soffan. Inget händer. Jag bufflar på magen, men får inget gensvar. Jag ringer förlossningen och de ber mig komma in för en undersökning. I taxin på väg dit känner jag att någon rör sig där inne, och jag känner mig ganska säker på att det inte är någon fara.

Efter en timme uppkopplat till CTG:T, ultraljud och VUL så konstaterar läkaren att allt ser bra ut, men att han inte har något svar på varför jag blöder. Han tycker att jag kan stanna kvar några timmar, men det tycker inte jag. Så vi kommer överens om att jag kan åka hem, men att jag hör av mig om det skulle bli värre eller om jag känner mig orolig. Och nu ska jag vila, inte anstränga mig för mycket i onödan så att vi råkar få en augustibebis i alla fall.

Jag skickar ett sms till Jonas och ber honom att hämta mig, och ser samtidigt ett sms som han har skickat till mig tidigare.
"Det gick jättebra på Mini. Vilja blev ledsen när de andra barnen gick, hon ville leka mer. Så när jag hämtade henne stod hon mer stora tårar på kinderna…"

Älskade unge. I morgon börjar hon förskolan och det kommer gå som en dans.

HURRA!